Pelco, Schneider och konsten att inte hantera ett teknikskifte rätt

Pelco – den ledande tillverkaren av analoga övervakningskameror, har nu annonserat att man byter namn på sitt företag till Schneider Electric. Schneider är ett jätteföretag med ca 120 000 anställda som tillverkar elektrisk utrusning. Bolaget förvärvade Pelco 2007, av någon anledning som förmodligen är mer politisk än affärsmässigt rationell.

Som en följd av det pågående teknikskiftet inom övervakning från analog CCTV till digitala, nätverksbaserade kameror har Pelco haft en hel del problem de senaste åren. Delar av bolagets kompetensbas kopplad till analog teknik har förlorat sitt värde. Vidare sitter man fast i gamla nätverksstrukturer med relationer primärt till integratörer av analog utrustning. Dessa relationer förlorar i värde när IT-kompetens blir allt viktigare i och med teknikskiftet.

Mitt i allt detta meddelar nu Schneider att Pelco enbart kommer att existera som varumärke framöver och att företaget byter namn till Schneider Electric. Kika på kommentarerna längst ner i länken ovan, de ger en tydlig indikation på att Pelcos anställda är mycket lojala mot sitt varumärke och den arbetsgivare många haft under en lång tid. På vilket sätt dessa solidariserar sig med ett jätteföretag i en delvis orelaterad bransch med ägare på andra sidan jordklotet förblir nog en obesvarad fråga.

Från Schneiders sida försöker man förmodligen att integrera förvärv så att de blir hanterbara i de enorma strukturer som finns i ett företag med 120 000 anställda. Det var med största sannolikhet ett misstag att förvärva Pelco från början och nu gör Schneider som många stora organisationer brukar: man begår ett strategiskt misstag som man sen försöker hantera, men hanteringen resulterar ofta i ännu fler problem eftersom den bygger på felaktiga grundförutsättningar. Den som är intresserad av dessa mekanismer kan ju alltid googla lite på den legendariska fusionen mellan Daimler-Benz och Chrysler.

Pelco kommer inte att få det lätt framöver…

RIP Skrivmaskinen


Så har skrivmaskinstillverkningen lagts ner även i Indien.

Digitaliseringen fortgår med oförminskad takt och detta kom ju inte precis som någon överraskning, med tanke på att skrivmaskinerna började tappa mot persondatorn redan under 80-talet.

Intressant hur länge en zombie-teknologi kan hålla sig vid liv, dock med en minskande marknad och ett fåtal aktörer kvar. Tecken på en stundande kollaps brukar vara att de etablerade företagen letar nya marknader för att avsätta existerande produkter. Detta tycks ha varit fallet med skrivmaskinerna.

Under 60-talet försökte Facit sälja kalkylmaskiner till Sovietunionen när elektroniken var på väg in i branschen. Under 90-talet trodde man på Kodak att utvecklingsekonomierna i sydostasien skulle kompensera en del av den kannibalisering som digital fotografi skulle medföra. På senare år har analoga tillverkare av övervakningskameror såsom Pelco alltmer sökt sig mot Asien när den gamla teknologin har stött på patrull i västvärlden. Början på slutet tycks följa vissa mönster.