Tilltagande avkastning

I fredags åt jag lunch med Tomas Olsson på Sigma, han berättade att det numera laddas upp 3500 bilder på Flickr varje minut. Vi lekte med tanken hur många gamla Kodak-rullar det skulle ha motsvarat och jag drog en parallell till finansmarknaderna.

Idag omsätter Stockholmsbörsen motsvarande hela 1970-talets omsättning på endast en dag. En sådan volym av transaktioner hade under aktiebrevens förlovade dagar krävt att tiotusentals människor vände och sände papper dagarna i ända.

När det fysiska mediet för produktion och spridning av information försvinner upphör också nationalekonomins antaganden om knappa resurser, avtagande avkastning m.m. att gälla. Vi går från knapphet till överflöd och från en ekonomi där all produktion förr eller senare ledde till avtagande avkastning. Nu är det tilltagande avkastning som gäller.

Facitgubbar

Nedan en lunta bilder på Facitgubben. Historien om honom återfinns här.

Akademiska journaler är numera digitala sedeltryckerier

Ett genomgående tema på den här bloggen är hur digitaliseringen medfört en kraftig ökning i utbudet på information, något som i sin tur leder till lägre priser och att företag och yrken kopplade till informationsspridning utsätts för ett ökat konkurrenstryck.

Akademin och dess publikationer i termer av vetenskapliga journaler genomgår för närvarande en liknande en omvandling. Utbudet på journaler har formligen exploderat och det är numera tveksamt om en publikation i en tidskrift kan betraktas som kvalitetssäkrad forskning.

Det finns emellertid en viktig skillnad: verksamheten är förmodligen mer lönsam än någonsin. I en tid då tidningar, förlag, skivbolag och hela yrkesgrupper har problem tjänar de akademiska förlagen ohyggliga pengar på sina vetenskapliga journaler. Hur kan detta förklaras?

Till att börja med kan vi konstatera att affärsmodellen är oerhört lukrativ. Forskare står för innehållet (och får ingen ersättning, blott status), forskare ansvarar för att granska materialet (och får ingen ersättning, blott status). Lite layout och enklare formatering och vips är produkten redo att säljas – till bibliotek vars förhandlingsförmåga är ytterst begränsad. Vidare kräver forskare tillgång till många journaler då en central delar av deras arbete handlar om att hålla sig uppdaterade på fronten.

Då förlagen äger journalerna och kunden inte består av ungdomar med piratbetonade sympatier har digitaliseringen inte utgjort något hot alls. Tvärtom, plötsligt behöver förlagen inte ens trycka journalerna då forskare numera får tillgång online. Ett flertal av mina publikationer har inte ens skickats till mig i tryckt format utan jag får vackert beskåda arbetet online istället.

Sällan har väl en bransch varit mer lönsam. Någon annan står för innehållet. Någon annan står för granskning av innehållet. Produkten har numera knappt några tillverkningskostnader. Och till råga på allt måste kunden ha tillgång till produkten. Fantastiskt.

Digitaliseringen har medfört att vetenskapliga journaler numera kan liknas vid sedeltryckerier. Akademins tilltagande fokus på publikationer i vetenskapliga journaler under de senaste decennierna bör delvis förstås mot bakgrund av hur ny teknik har skapat helt andra möjligheter att tjäna pengar. Explosionen i antalet ’International Journal of You Name It’ och inflationen i vetenskapliga publikationer är en direkt följd av digitaliseringen. Ingenting är heligt när transistorerna invaderar bransch efter bransch, nej hör och häpna, inte ens akademin.

Pricer: Digital Boom and Bust och Boom igen (och Bust?)

Det svenska företaget Pricer uppvisar för närvarande en explosiv tillväxt. Orderingången i första kvartalet 2011 ökade med ohyggliga 116 procent.

Pricer utvecklar elektroniska prisetiketter för butiker. Det finns en rad tämligen uppenbara fördelar med digitala prislappar. Felprissättningarna minskar (och därmed klagomålen), priser kan uppdateras snabbare och från en central punkt, något som ger överblick och sänker arbetskostnaderna. Enligt Pricers beräkningar kan kunder räkna hem en sådan investering på bara ett år.

Men det är först på senare tid som tillväxten har tagit fart. I likhet med många andra bolag hypades Pricer bortom all rimlighet under IT-bubblan. Därefter väntade en lång och plågsam resa genom teknisk utveckling, förluster och nyemissioner. Företaget har endast varit lönsamt i fyra år nu och ett ögonkast på dess aktiekurs de senaste 15 åren (nedan) visar vilken hur tufft det har varit.

Pricer måste ha attraherat många investerare under IT-bubblan. Affärslogiken ovan är onekligen tilltalande. Dyr digital teknik med undermålig prestanda i kombination med en marknad som inte var redo innebar dock att tillväxten uteblev i många, långa år. Efter ytterligare ett decennium av Moores lag har tekniken plötsligt blivit prisvärd och nu följer ett antal år av explosiv tillväxt, guld och gröna skogar.

Konkurrensen brukar emellertid tillta förvånansvärt snabbt i den här fasen av en branschomvandling. Nya aktörer flödar in på marknaden, priskrig bryter ut och endast ett fåtal överlever. Kamerabranschen utgör ett illustrativt exempel (se nedan).

Samma sak hände när miniräknaren blev en konsumentprodukt under början av 70-talet. Konkurrensen tilltog i takt med att alltfler bolag sydde ihop kretskort och LCD-skärmar till allt mindre och billigare räknare. I antal enheter uppvisade marknaden en hysterisk tillväxt. I termer av lönsamhet var det inte fullt så kul och ekonomihistoriker brukar referera till åren 1972-1975 som ”the great calculator war”.
Persondator-branschen upplevde samma typ av boom och bust under 80-talet då bland annat Ericsson brände av ett antal miljarder på att försöka tillverka PCs.

Pricer plågade sig igenom mer än ett decennium av ökenvandring innan digitaliseringen av hylletiketter nu börjat ta fart. Precis samma mönster kan ses i ovan nämnda branscher. De första elektroniska kalkylmaskinerna dök upp någon gång i början av 60-talet. Den första prototypen på en digital kamera dök upp på Kodak i mitten av 70-talet.

Sådant är mönstret: den digitala applikationen ser dagens ljus och hypas, sen följer en lång resa av nolltillväxt, därefter explosionsartad tillväxt och sedan tilltagande konkurrens och massiv utslagning av företag.

Spridningen av digital teknik kan med andra ord sammanfattas med en av Svenska Spels slogans: ’plötsligt händer det’. Om man därmed bör sätta likhetstecken mellan Keno-spelande och investeringar i digitala bolag kan vi låta vara osagt.

Sha-boom, Överskottsinformationssamhället och Spotifys självdestruktivitet

I veckan satt jag framför datorn och lyssnade på Sha-boom via Spotify. Tönt-rock från slutet av 80-talet som i kombination med självironi och en stänk barndomsnostalgi funkar rätt bra. Efter ett antal upprepningar dyker meddelandet upp att det inte går att lyssna på ‘Don’t steal my heart away’ fler gånger med gratisversionen av Spotify.

En smålänning kan inte annat än grymta över detta och försöka intellektualisera sin vrede. Vi lever inte i ett informationssamhälle, vi lever i ett överskottsinformationssamhälle.

- Enligt The Economist sjönk kostnaden för att sända en triljon bits elektroniskt från 150 000 dollar till 0,12 dollar mellan 1970 och år 2000.

- År 2006 producerades tre miljoner gånger mer information än vad som tidigare fanns i alla böcker som någonsin skrivits.

Få se nu, en utbudskurva som hoppar nedåt med en faktor tre miljoner på ett år – vad händer då med priset? Priset på information går mot noll, och alla som stått i vägen och försökt ta betalt har förr eller senare hamnat på historiens soptipp.

Jag pluggar in ipoden istället, och tankar sedan ner mina 80-talsdängor. Så kan Spotify försöka leva på att plocka in evinnerligt tjatiga annonser från SBAB, Sveriges eget Fannie Mae.
Corporate Social Responsibility, s’il vous plait!

För övrigt ger ju överskottsinformationssamhället otaliga möjligheter att införskaffa just överskottsinformation. Bilden nedan kommer från ett nyligen genomfört besök på Sha-booms hemsida. Den vittnar om att bandets dödsryckningar blir allt mer sällsynta.
Längst ner ett stycke bild på bandets sångare Dag Finn, från den tiden då han var omslagspojke för OKEJ.

Affärsmodeller, Dell och digitala kollapser

Historiskt brukar stunden då ett bolag växt färdigt och är på väg att kollapsa sammanfalla väl med den tidpunkten då diverse akademiker och management-gurus börjar skriva hovpoesi om företagets förträfflighet. Government Motors under 70-talet, IBM under 80-talet, Enron under slutet av 90-talet. Dell utgör inget undantag.

Dell uppvisade en explosiv tillväxt under 90-talet. Man hade hittat ett nytt sätt att tjäna pengar i den hårt pressade PC-branschen. Genom att bygga datorerna on demand och sälja först via kataloger och därefter online kunde Dell producera till en kostnad som var 14 procent lägre än genomsnittet. Samtidigt kunde Dell ta 13 procent mer betalt eftersom kunderna värdesatte den flexibilitet som erbjöds. Vinsterna ökade för varje år.

Under IT-bubblan och dess efterdyningar blev affärsmodeller (business models) det nya modeordet och i framträdande management-journaler som Harvard Business Review och MIT Sloan började Dell användas som paradexempel på hur företag kunde bli konkurrenskraftiga genom att utveckla ett annorlunda sätt att skapa och fånga värde.

Ungefär i samband med att Dell dök upp som the top model of business models i min utbildning under 2004-2005 började bolaget få problem och aktien har alltsedan dess vandrat mot allt sydligare breddgrader.

Dells affärsmo-dell var illa lämpad att kapitalisera på den framväxande konsumentmarknaden för persondatorer. Vidare kunde man inte mäta sig med IBM:s mer differentierade erbjudande gentemot företagskunderna. Samtidigt började billiga kinesiska och taiwanesiska tillverkare att konkurrera med lägre priser. Mitt i allt detta kommer Apple in i bilden och gör snygga, användarvänliga prylar som får kultstatus bland många kunder.

Dell-modellen var illa lämpad för alla dessa sätt att konkurrera, man blev ”stuck in the middle” och den legendariske investeraren Peter Lynchs ord om att undvika ”the hottest stock in the hottest industry” är lika relevanta som någonsin. Sämre resultat leder till nedskärningar, som leder till undermålig kvalité, som leder till att kunder förloras, vilket leder till ytterligare nedskärningar, och så fortsätter spiralen ner mot avgrunden…

För tio år sedan var Dell värderat till 130 miljarder dollar och Apple till 23 miljarder. Idag ligger Dell på omkring 24 miljarder och Apple på över 230 miljarder. När Apple hade problem sade Michael Dell att det bästa var att sälja av och ge pengarna till ägarna. What goes around comes around.

Och numera blir man guru på att prata om Apples förträfflighet…

Ber om överseende med det tvångsmässiga ordvitsandet ovan. Bor man i Göteborg så gör man.

Elanders problem är strukturella

Tryckeriet Elanders har problem. Företaget har historiskt tjänat lejonparten av sina pengar på att göra tryckta bruksanvisningar åt kunder som Electrolux och Sony Ericsson.

Numera finns en stor del av den här informationen istället online. Med stora fasta kostnader blir ett bolag mycket volymkänsligt – teknologiskiftet behöver inte vara fulländat för att ett företag som Elanders ska få stora problem.

Resultatet har inte låtit vänta på sig: stora förluster, ägare i konflikt med varandra och nyemissioner…

Vi ett första ögonkast på bolagets aktiekurs under 2000-talet får man känslan av att det var finanskrisen som skapade problemen och att bolaget har följt svängningarna vi sett över åren.

Det är dock när tidvattnet vänder som det blir uppenbart vem som simmat utan badbyxor och de strukturella problemen brukar ofta kvarstå när ekonomin väl vänder, vilket också indikeras av de senaste årens utveckling.

Det blir spännande att följa företaget de kommande åren. Det är tydligt att Elanders har en del utmaningar framför sig.