C2SAT: Too small to fail

Too big to fail har varit ett återkommande tema inom näringsliv och politik de senaste åren. Att företag (och länder) inte tvingas ta konsekvenserna av felaktiga beslut är förstås problematiskt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Tid, arbete och kapital fastnar i strukturer där dessa produktionsfaktorer bevisligen inte skapar något värde och det är endast genom att låta icke konkurrenskraftiga organisationer gå under som en om-allokering av resurser mot mer produktiva investeringar kan komma till stånd.

Det pratas ofta om too big to fail, men fenomenet too small to fail har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. På aktiemarknadens mindre listor kryllar det av företag som haft epitetet förhoppningsbolag i en herrans massa år utan att leverera något värde till sina ägare.

Två exempel:

- C2SAT på aktietorget levererade en ruskig Q1:a. Med en omsättning på 100 000, en förlust på över 12 miljoner och en orderingång på 0,0 SEK kan man verkligen fråga sig varför bolaget idag värderas till 62 miljoner. 18 betalningsanmärkningar, tiotals nyemissioner det senaste decenniet och faktumet att man
rear ut reservdelar online gör ju inte att situationen känns mer hoppingivande. Trots detta annonserade bolaget nyligen att man än en gång lyckats få in mer pengar.
- Biosensor har lyckats genomföra mer än 40 nyemissioner under de senaste tolv åren. Vinster och tillväxttal lyser fortfarande med sin frånvaro.

Den som botaniserar på aktietorget hittar ett otal bolag med ungefär samma historik som C2SAT och Biosensor. Självfallet är riskvilligt kapital viktigt för att skapa ekonomisk tillväxt, men i många fall handlar det snarare om att bolagen har misslyckats så länge att man häpnar över hur de kan få in mer pengar i emission efter emission.

I en värld där kapitalbristen är ett minne blott finns det alltid ett gäng 40-talister eller testosteronstinna 30-åringar som gärna spelar roulette och kastar in sina pengar i dessa bolag. Det tisslas och tasslas på DI:s forum Börssnack, ett rykte sprids om någon mystisk stororder från någon anonym storkund i något främmande land och företaget lever vidare. Dessutom finns det alltid pengar att göra som garant i emissioner och om förväntningarna är lågt ställda innebär det bara att garanten tar mer betalt.

I fallet ’too big to fail’ är det skattebetalarna som får stå för notan när företag misslyckas. Too small to fail bygger på att småsparare spelar bingo och att emissionsgaranter tar ordentligt betalt för att möjliggöra den här formen av gambling. I båda fallen finns det anledning att ifrågasätta vilket värde som egentligen skapas.

När tidernas bästa förvaltare fyndköpte Volvo 1985

Den legendariske investeraren Peter Lynch är helt klart en av mina husgudar. Hans fond på Fidelity gav under 13 år en genomsnittlig årsavkastning på 29 procent, vilket gör honom till en av de bästa förvaltarna genom tiderna. Hans böcker rekommenderas varmt för den som är intresserad av aktier och investeringar.
En bit in på 80-talet hade Lynchs framgångar attraherat så mycket kapital att han fick söka sig bort från den amerikanska marknaden för att hitta nya investeringsobjekt. Under sin Europaturné kom så Lynch till Göteborg och Torslanda för att besöka Volvo.

Det var förmodligen första gången Volvo fick besök av en amerikansk förvaltare. I en av sina böcker berättar Lynch hur han blev mycket väl mottagen av den i det närmaste smickrade ledningen och hur han visades runt bland fabrikerna på Hisingen.

Till sin stora förvåning insåg Lynch att företaget Volvo var gratis. Aktien kostade motsvarande 34 dollar, vilket också var den mängd likvider som fanns i bolaget, per aktie. Den som köpte aktier i Volvo fick med andra ord alla fabriker och andra materiella tillgångar samt alla framtida vinster till priset 0 kronor!

Lynch såg möjligheten, lade en rejäl slant i Volvo och mycket riktigt blev det en sagolikt bra investering under de kommande åren.

Det verkar egendomligt hur en så uppenbar felprissättning kunde få existera på en relativt fri marknad. Förklaringen står att finna i höga transaktionskostnader. En transaktionskostnad brukar definieras som de kostnader man måste betala för att köpa eller sälja någonting. Dessa består bland annat av sök- och informationskostnader samt kostnader för att säkerställa att parterna uppfyller sina åtaganden.

Transaktionskostnaden för ett lägenhetsköp skulle exempelvis vara tiden det tar att leta upp rätt objekt, läsa på om bostadsrättsföreningen, gå på visningen, delta i budgivningen, skriva kontrakt etc. Höga transaktionskostnader medför normalt sett att marknaden fungerar sämre och att felprissättningar lättare uppkommer.

Om det är någon marknad där transaktionskostnaderna har minskat markant sedan 80-talet så är det finansmarknaden. Det är idag mycket enklare att ta fram årsredovisningar, kvartalsrapporter, uttalanden från ledningen, branschstatistik, följa aktiekurser, genomföra köp och så vidare. Som en följd av de fortfarande höga transaktionskostnaderna på 80-talet kunde den som vände på tillräckligt många stenar gör riktiga kap, vilket ju var precis vad Lynch lyckades med.

Digitaliseringen och de därmed sänkta transaktionskostnaderna har medfört att den här sortens fynd är betydligt svårare att göra idag.