Facits säljorganisation och bokhandlarnas problem

Peter Olausson skriver intressant om Facit, Sharp och om hur hela värdekedjan förändrades/förkortades på grund av elektroniken intåg i kalkylmaskinsbranschen.

Frågan infinner sig genast: borde Facit ha bytt prouktkategori och sålt andra saker men i befintliga kanaler? Det är alldeles uppenbart att säljorganisationen var en av Facits absolut främsta styrkor. Jag har hört historier om hur Facit-säljare träffas än idag och pratar gamla minnen, vilket säger en del om den sammanhållning man hade.

IBMs rörelse nedåt i värdekedjan under de senaste 25 åren baserades också på att man historiskt hade haft en mycket stark säljkår och goda kundrelationer.

Faktumet att digital teknik förkortar värdekedjor har också implikationer idag, inte minst för böcker. Det finns en hel del som pekar på att förlagen kan fortsätta tjäna pengar i den digitala era, även om det finns en del pirattendenser i branschen. Bokhandlarna däremot, har historiskt tjänat pengar på att sälja fysiska produkter. När människor i allt lägre utsträckning köper tryckta böcker kommer värdet av den här säljkanalen att förintas (några exempel på detta i bildspelet nedan).

När det går att dra paralleller mellan en verksamhet idag och vad Facit råkade utför vet man att en del omvälvningar kommer att ske framöver…

Akademiska journaler är numera digitala sedeltryckerier

Ett genomgående tema på den här bloggen är hur digitaliseringen medfört en kraftig ökning i utbudet på information, något som i sin tur leder till lägre priser och att företag och yrken kopplade till informationsspridning utsätts för ett ökat konkurrenstryck.

Akademin och dess publikationer i termer av vetenskapliga journaler genomgår för närvarande en liknande en omvandling. Utbudet på journaler har formligen exploderat och det är numera tveksamt om en publikation i en tidskrift kan betraktas som kvalitetssäkrad forskning.

Det finns emellertid en viktig skillnad: verksamheten är förmodligen mer lönsam än någonsin. I en tid då tidningar, förlag, skivbolag och hela yrkesgrupper har problem tjänar de akademiska förlagen ohyggliga pengar på sina vetenskapliga journaler. Hur kan detta förklaras?

Till att börja med kan vi konstatera att affärsmodellen är oerhört lukrativ. Forskare står för innehållet (och får ingen ersättning, blott status), forskare ansvarar för att granska materialet (och får ingen ersättning, blott status). Lite layout och enklare formatering och vips är produkten redo att säljas – till bibliotek vars förhandlingsförmåga är ytterst begränsad. Vidare kräver forskare tillgång till många journaler då en central delar av deras arbete handlar om att hålla sig uppdaterade på fronten.

Då förlagen äger journalerna och kunden inte består av ungdomar med piratbetonade sympatier har digitaliseringen inte utgjort något hot alls. Tvärtom, plötsligt behöver förlagen inte ens trycka journalerna då forskare numera får tillgång online. Ett flertal av mina publikationer har inte ens skickats till mig i tryckt format utan jag får vackert beskåda arbetet online istället.

Sällan har väl en bransch varit mer lönsam. Någon annan står för innehållet. Någon annan står för granskning av innehållet. Produkten har numera knappt några tillverkningskostnader. Och till råga på allt måste kunden ha tillgång till produkten. Fantastiskt.

Digitaliseringen har medfört att vetenskapliga journaler numera kan liknas vid sedeltryckerier. Akademins tilltagande fokus på publikationer i vetenskapliga journaler under de senaste decennierna bör delvis förstås mot bakgrund av hur ny teknik har skapat helt andra möjligheter att tjäna pengar. Explosionen i antalet ’International Journal of You Name It’ och inflationen i vetenskapliga publikationer är en direkt följd av digitaliseringen. Ingenting är heligt när transistorerna invaderar bransch efter bransch, nej hör och häpna, inte ens akademin.