Sha-boom, Överskottsinformationssamhället och Spotifys självdestruktivitet

I veckan satt jag framför datorn och lyssnade på Sha-boom via Spotify. Tönt-rock från slutet av 80-talet som i kombination med självironi och en stänk barndomsnostalgi funkar rätt bra. Efter ett antal upprepningar dyker meddelandet upp att det inte går att lyssna på ‘Don’t steal my heart away’ fler gånger med gratisversionen av Spotify.

En smålänning kan inte annat än grymta över detta och försöka intellektualisera sin vrede. Vi lever inte i ett informationssamhälle, vi lever i ett överskottsinformationssamhälle.

- Enligt The Economist sjönk kostnaden för att sända en triljon bits elektroniskt från 150 000 dollar till 0,12 dollar mellan 1970 och år 2000.

- År 2006 producerades tre miljoner gånger mer information än vad som tidigare fanns i alla böcker som någonsin skrivits.

Få se nu, en utbudskurva som hoppar nedåt med en faktor tre miljoner på ett år – vad händer då med priset? Priset på information går mot noll, och alla som stått i vägen och försökt ta betalt har förr eller senare hamnat på historiens soptipp.

Jag pluggar in ipoden istället, och tankar sedan ner mina 80-talsdängor. Så kan Spotify försöka leva på att plocka in evinnerligt tjatiga annonser från SBAB, Sveriges eget Fannie Mae.
Corporate Social Responsibility, s’il vous plait!

För övrigt ger ju överskottsinformationssamhället otaliga möjligheter att införskaffa just överskottsinformation. Bilden nedan kommer från ett nyligen genomfört besök på Sha-booms hemsida. Den vittnar om att bandets dödsryckningar blir allt mer sällsynta.
Längst ner ett stycke bild på bandets sångare Dag Finn, från den tiden då han var omslagspojke för OKEJ.